lost art of murder

ser på varenda film bill skarsgård någonsin medverkat i och längtar bort till någon annanstans.
kanske till sommar på sjuttiotalet eller sommar i festivallera eller bara till en annan stad.
jullovet har gått fort och nyårsafton spenderades i en villa mitt ut i ingenstans och vi hamnade liksom i en chilensk hemmafest. när tolvslaget ringde ut och glasen skålades lovade jag ännu en gång mig själv att skaffa en stor sydamerikansk familj.
nyårslöften:bli nyttig. vara vegan var fjärde dag och vegetarian resten. bli en snällare person.

årssammanfattningar har väl aldrig intresserat någon, och annars är det ju bara att kolla bak i arkivet.
men för att sammanfatta det kort har mitt tvåtusentio varit bra. det har som vanligt inte varit som något tidigare men samtidigt väldigt likadant. har upplevt nya saker och träffat nya fina människor. här är iallafall mitt photo booth-år! öh nästan iallafall.


just nu känns det som att allt står still i takt med att snön smälter och isen på marken töar bort till vatten. befinner mig i en tid då inget händer i en stad som alltid sover. eller egentligen sover den väl bara för mig, men i vilket fall så är det inget märkvärdigt.
nu byter jag iallafall blogg. http://patetik.blogg.se. jag hoppas vi ses där!!

kör en gammal favorit i repris. har lärt mig rudolf med röda mulen på gitarr nu också. passar väl bra nu i julstämningen! har spenderat hela jullovet med att lyssna på jag kommer hem igen till jul och diverse julspellistor. just nu är jag på landet och det känns som att jag lever i ett vykort. "hur kan hon vara inne på internet på landet?" kanske ni tänker nu. men jo, det är så, att på mitt landställe som ligger mitt i östergötlands skogar, där har vi ingen täckning, men vi har trådlöst fucking internet. ja du kan inte ringa min mobil, men vi kan skypa?? du kan inte smsa, men du kan skicka ett facebook-meddelande??? världen är underlig. jag håller på att göra en ny blogg också, tycker jag hållt mig till denna borttappade t-tårtan ett bra tag nu. men jag vet inte vad den nya ska heta. om ni har några förslag får ni gärna säga till. mina sju dagliga läsare. haha nä skoja inte ens det. go jul iallafall.

klockan i mitt rum är fortfarande ställd på sommartid och på sätt och vis tror jag att jag också är det. jag tänker inte på att det är minusgradigt ute och att snön bildar ett tjockt lager av vit och blöt massa som sedan trampas sönder till något grått och ännu äckligare än tidigare, jag har fortfarande på mig ofodrade jackor och tunna strumpbyxor. längtar tillbaks till sommarskratt och festivalliv. i skolan är allt: oranga väggar, dåliga lärare, jobbiga människor, förskylning, kemiska bindningar, prestationsångest, otillräcklighet och svaghet. hemma är allt: bråk, plugga inför miljontals prov, saknad, stelhet, för få timmars sömn, ångest fast i en annan form. ångesten som kommer från dom blåa och fula väggarna som en gång tillhörde min bror och det känns som att dom bara kryper sig tätt inpå och äter upp mig.

*


du säger att allt som vi tiger om ska jag riva ner, för i mig finns det någonting som borde vara för dig och mig&allt som vi säger här är vakum för mig för jag väntar på ingenting&ingenting på mig. HUR MYCKET ORKAR MAN MED?
lyssnar på musik som påminner mig om förr och när jag tänker tillbaka på hur allt var då vet jag inte om jag var lyckligare då eller nu. kände mig patetisk, svag, otillräcklig. det gör jag fortfarande. undrar bara vilken version av mig som är värst.

*




går ensam omkring på södermalms mörka och hala gator och andas in och ut novemberkylan och röken. jag sätter mig ner i snön och börjar skriva ett sms som aldrig skickas, det sparas bara bland utkasten. sitter sådär länge och undrar hur jag kom hit.

*


lyssnar på daniel adams-rays album för första gången och tycker till skillnad från alla andra att det inte är häpnadsväckande bra. kanske var det bara en liten sommarkärlek jag hade. det blev han istället för någon annan.
vi har aldrig setts på riktigt, vet du vad; jag bryr mig inte för jag är inte kär i dig; jag är kär i bilden av dig.


*

kapitulera; för allt du förut gömt. måla en tavla och visa hur dom dömt&hur staden låtit dig lida.
det känns som att jag inte har något mer att ge. inte att få heller. jag står stilla på en plats och har gjort det alldeles för länge. det är samma människor och det är samma känsla. jag vet att det låter dumt att säga att sveriges huvudstad är för liten för en, men jag tror faktiskt det är fallet. eller så är det bara min skola som är för liten. och alla människor i den.

*






trots att jag inte gillar vintern, jag inte gillar stockholm och jag definitivt just nu inte gillar min klass så finns det stunder som har med julen&klassisar&stockholm att göra som faktiskt inte är så illa. glöggmys på första advent till exempel. sen är det inte så dumt med vänner från värmland som praktiserar i stockholm i tre veckor. och stockholmska vänner som man träffar för första gången på länge. men kanske mest av allt; att min finaste storebror kom hem över helgen och direkt när han stormade in i mitt rum och sa "HEJ TJOCKIS" så täpptes det där hålet igen, även om det bara varade i några dagar. för en helg fick jag vara hel igen.

alla dagar smetas ihop till en äcklig sörja precis som snön som blir till slask innan det ens träffat den gråa och kalla asfalten. asfalten som jag gått fram och tillbaka på två gånger om dagen fem dagar i veckan i snart tio år. samma buss som jag byter till samma tunnelbana; buss 43 eller 55 till slussen - valfri grön linje till odenplan. samma resa varje dag. förstår inte varför jag släpar mig dit morgon efter morgon, eftermiddag efter eftermiddag, kväll efter kväll. allt känns så meningslöst, jag går upp klockan sex för att dra mig till ett klassrum som jag mest av allt bara vill fly från. jag förstår inte vad som hände, förut trivdes jag jättebra med min klass men nu vill jag mest av allt bara ta tag i nittio procent av dom och kasta ner dom i en låda. i skolan har jag inga vänner, det är utanför skoltid som jag liksom orkar umgås med dom, utanför dom stroganoff-oranga väggarna och dom gula lamporna som sprider ett starkt och fult och ansträngt ljus över hela klassrummet där alla skriker och har fel syn på ALLTING&ALLA ÄR FALSKA. när jag äntligen får lämna skolan för dagen och mina stora snöiga kängor droppar mot det schackrutiga golvet i rött och grönt tänker jag att jag längtar tills den dag mina kängor för sista gången droppar mot det här golvet och får droppa och klampa i en annan korridor i en annan skola i en annan stadsdel.

*

gick ännu en gång på håkan, denna gång i stockholm. det börjar ju nästan bli en vana det här, fast nu ska jag ju inte se honom tills i vår... hamnade längst fram precis i mitten vilket kanske är lite bättre än vad jag egentligen förtjänade men åh när ska människor lära sig att nummersystem inte funkar om vakterna inte är med på det. vakterna visste ju inte ens vad som hände, visste ens vi i kön det? jag såg minst tre stycken med samma nummer som mig, alla bildade egna nummer, klart insläppen inte går som dom borde. har man köat sedan klockan sex på kvällen och kommer på andra raden får man skylla sig själv lite om man inte startar upp ett bra och strukturerat kösystem. det blir inte bättre av att skylla på andra heller.





håkan var iallafall fantastisk som vanligt och när han konstaterade att det här var den bästa stockholmspubliken dom någonsin spelat för kunde jag inte göra annat än att hålla med. försökte verkligen hålla igen tårarna för det kändes som att förra konsertens tårar räckte för nu också, men till slut kunde jag inte stoppa det. det bästa med att gråta på håkankonserterna är att han, till skillnad från alla andra artister, inte kollar på en som att man vore världens sötaste hundvalp. han bara kollar på en med ett sånt allvar i blicken och man liksom läser hans tankar och man vet att han förstår. så han tittar bara på en tills man tittar ner i marken och gråter ännu mer. ögonkontakten med simon som varade i flera sekunder och hur jag bland alla tårar mimade ett tack och hur han log så stort och mimade tack tillbaks och jag tänkte att jag aldrig vill lämna kravallstaketet. det känns som att håkan inte kan misslyckas. han gjorde det inte för tio år sedan och han gör det definitivt inte nu. tycker det är dags att resten av svenska folket inser att han faktiskt är sveriges bästa liveartist.

i love the feeling when we lift up, watching the world so small below. i love the dreaming when i think of the safety in the clouds out my window. i wonder what keeps us so high up;
COULD THERE BE LOVE BENEATH THESE WINGS?

*







GÅR IGENOM LÖVEN SOM FALLER IFRÅN TRÄDEN&KÄNNER MIG SOM EN FRÄMLING; träffade min finaste storebror för första gången på femtiosex dagar; på sju veckor och sex dagar; på två månader. i skottland var det fortfarande höst.








*







åh vill inte bo i stockholm vill bo i glasgow med socialdemokratisk regering och med vodka för 70 kr litern och där man kan köpa fem mentosrullar för ett pund (=11 kr). vill flytta till glasgow med världens sötaste tunnelbanor och där alla killar ser ut som pete och stöter på en för dom är vana vid att tjejerna väger 150 kg så man känner sig fett snygg åhhh i glasgow där alla är trevliga och pratar så mycket även fast jag inte fattar vad dom säger!!!!

fast så känner jag ju om göteborg också. eller vart som helst, förutom stockholm egentligen.











MITT UPPE I LIVET, MEN NERE PÅ GATAN; vi låg på midnattsgatan och sjöng allt mellan amy diamond till johan palm tills vi blivit för fulla för att sjunga och en efter en somnade vi alla i våra sovsäckar. efter trettiotvå timmars väntan var det dags för ett av dom bästa insläppen jag någonsin varit med om. jag hamnade precis vart jag ville stå: i mitten lite åt höger.





i början var smärtan i hela kroppen oundviklig och jag var helt öm efter alla timmar med höftben och rygg mot bar asfalt. men sedan hände det omöjliga. det oväntade. det man aldrig hade trott skulle hända. jag hörde en välbekant basgång och när håkan sjöng "kan jag gå med dig hem från bussen?" så trodde jag att jag skulle dö. jag vände mig om till simone och hon vände sig om till mig och vi skrek och jag vet inte hur länge vi skrek men FAN VAD VI SKREK och vi båda började gråta och matilda stod bredvid mig och klappade mig på axeln och skrattade. även om det inte var så så kändes det som att han spelade den för mig och simone och då då då just då kände man att fan vad det var värt alla timmars köande, trots att han bara var på fjärde låten. under hela låten höll jag simone hårt i handen och jag grät då, från fjärde låten, till sista, nitton låtar senare, till två och en halvtimme senare.



på kärlek är ett brev skickat tusen gånger blev det för mycket och jag tror att nästan hela scandinaviums publik grät då. när konfettit fallit och river en vacker dröm var slut trodde jag att konserten var över så fortsatte håkan prata och han ställde sig bakom sitt mickstativ och sa "glöm inte, att du är snart där" och ännu en gång vänder jag mig till simone och ännu en gång skriker jag mig hes och sen sa jag till matilda att "JAG ÄLSKAR HÅKAN" och hon skrattade och jag skrek att "HELA SCANDINAVIUM HÖR MIG NU MEN DET GÖR INGET" och hon skrattade ännu mer och det gjorde jag också och jag grät ja fan vad jag grät. sedan spelade han vi två 17 år och det var bland det finaste jag någonsin upplevt i konsertvägar. när hela bandet gått av och mikrofonerna var bortplockade ställde han sig på kanten av scenen och tackade oss på första raden som köat som om det var våra sista timmar på jorden, han tackade oss så hemskt mycket och han sa att vi ses igen. efter konserten träffade jag en lika exalterad emelie som kramade mig och sa att gud vad du är gullig och gud vad du är tapper som köat så jävla länge!!! åhhhh jag dör världens bästa konsert. jag kommer leva på det här så jävla länge.

gick på en signering med en av dom bästa musikerna och artisterna jag vet och fick lite saker signerade. på köpet fick jag även en damsugare och ett toabesök för 26 spänn. vilket fynd alltså! eller inte.

*

missade en insparkningsfest och drog till en lokalfest med maskeradtema och dansade&umgicks&skrattade bort smärtan från hjärtat och tankarna från hjärnan. däckade någon gång på morgonen och vaknade upp efter för få timmars sömn hemma hos milena av en utsvulten mage. fick ett telefonsamtal och skrattade. ställde mig upp och ramlade nästan ihop av huvudvärken och skrattade ännu lite mer.

*






trots att jag inte mådde så himla bra så mötte jag upp fyra tjejer på sergels torg senare samma dag. vi gick till coop och köpte med oss lite mat och sen begav vi oss till indieparken nr 1: vitabergsparken. hade myspicknick och det var världens finaste ljus som jag dessvärre inte kunde fånga upp för jag suger på att fotta och kan inte min kamera efter ett och ett halvt år. älskar livet.

*

idag var jag ute och sprang med felicia och kände mig hurtig. nu är det söndagkväll och det här är den värsta känslan som finns i hela världen. älskar att blogga älskar livet älskar söndagar verkligen!!!

kul att fortfarande ha borgarstyre men nu med en touch av rasism också. kul att heta åkesson i efternamn. yay.